Unef Swedbatt
FN-tjänst i Sinai 1978
Förbandens uppgift var att arbeta för fred. På västra sidan Egypten och österut Israel, däremellan en neutral FN-zon (buffertzon) som sträckte sig från Medelhavet söderut till Röda havet. Väster om FN-zonen och till Suezkanalen fanns ett egyptiskt ingenmansland och öster om FN-zonen en israelisk frizon. Tvärs över området gick två större vägar, i norr Qantara Road mot Tel Aviv och i söder Jerusalem Road. 
UNEF:s högkvarter låg i den egyptiska staden Ismailia. Swedbatt var grupperad i Sinai med bataljonsstaben längst i norr och de tre skyttekompanierna söderut till ”gränsen” där Ghanas bataljon tog över. Längs utmed Swedbatts östra och västra ”gräns” fanns 18 bevakningstorn (checkpoints) strategiskt utplacerade. En viktig uppgift för bataljonen var att kontrollera och medge transitering för resande mellan Egypten-Israel-Egypten.
Vatten tillfördes området via pipelines från Israel. Ökenbefolkningen bestod främst av beduiner som höll getter och kameler som boskap. De olika gångna krigen bar spår av kvarlämnade vrak av fordon, strids- och tågvagnar. I sanden fanns oröjda minfält vilket orsakade många kamelers död.
Under min verksamhetstid i Sinai inträffade Libanonkrisen i mars 1978 då vi ur bataljonens styrka fick organisera ett nytt förband på 247 man vars mission sattes in i Libanon.
Vardagen för
oss FN-soldater liknade det vid ett förbands liv i fält där hemma – det som skiljde var sanden, ökenstormarna och den upptill 50-gradiga värmen - man fick se upp för sandormar och skorpioner. Vi kunde bada i Medelhavet och på semestrar (leave) besöka Israel och Egypten eller resa till platser längre bort som vår egen resebyrå ordnade. Det fanns en egen radiostation- Radio Malish - och fältartister från Sverige kom och underhöll. På campen hölls gudstjänst och vigsel. Vi hade midsommarstång och julgran men det förekom även tävlingar, ceremonier, utomhus biograf, bastu och mässliv. Staben gjorde en månatlig tidning kallad Sandpappret
I sådana här betonghus bodde många av oss (bl. a jag)
